﻿Hon hade förut under ſin flödande tanke=
gång gått framåt mekaniſkt och utan att
akta på wägen, blott alltjemt framåt. Nu
ſtod hon framför den blå, glittrande ſjön,
ſom låg på andra ſidan om ſkogen; hon
hade knappaſt märkt att hon pasſerat den=
na. Här war den plats, der hon för ſå
dagar ſedan hade ſuttit ſå lycklig wid hans
ſida, der lågo ännu de kringſtrödda blom=
morna, nu helt och hållet förwißnade, för=
trampade. — — Hon kaſtade ſig ned på
den mjuka mosſan, hon gömde ſitt af blyg=
ſel rodnande anſigte bland de wißnade blom=
morna och grät bittert. Hon föreföll ſig
ſjelf ſå eländig, ſå beklaganswärd, ſå öfwer=
gifwen och förlorad, ſom om det icke fans
någonting mera i werlden, hwaremot hon
kunde ſtödja ſig. — Huru länge hon legat
ſå, wißte hon icke; de ſmå böljorna rullade
lugnt, med mild harmoniſk klang emot den
flacka ſtranden, träden ſuſade helt fridfullt
öfwer hennes hufwud, en liten glänſande
ſkalbagge gjorde halt på hennes hand och
utwecklade derpå långſamt ſina glänſande
wingar och höjde ſig för att ila längre bort
öfwer jorden.	(Fortſ.)